Robban. Ibland möter jag på en nerförsbacke eller
ett hinder då jag mer än någonsin skulle behövt ha
dig min kloka storebror vid min sida som skulle vägleda
mig till rätt och fel så jag slapp stå ännu en gång och valt
en nitlott. Men hur är det man säger? Det är sorgerna och
förlusterna i livet som gör så en människa kan bli så stark.
Och nu är jag verkligen starkare men också sköraste än vad
jag har varit på länge.
Ibland känns allt så hopplöst när det gäller kärlek. Efter du
fick vingar vägrade jag släppa människor in på livet. Ingenting
spelade någon roll,ingen människa hur mycket den än skulle försöka
skulle få mig bi hel igen och det kommer ingen få mig nu heller. Ingen
kommer kunna fylla den stora platsen som saknas efter dig, men jag har
alltid haft ett hopp om att någon skulle komma och fylla igen åtminstonde
lite lite liite...
Och se vad som händer robban? såfort jag efter mycket om och men och MOD
tar bort min starka mur och släpper allt och släpper in någon så räcker det inte
hela vägen, jag stå ensam kvar i sluändan.
Ska jag ge upp hoppet om att någon någongång ska kunna fylla lite av din plats?
Ska jag ge upp hoppet om att få en gnutta kärlek?
Jag vet inte...
man ska aldrig aldrig sluta hoppas, kämpa och tro. Du är stark och det finns så otroligt många som bryr sig om dig och så många människor du kommer få uppleva otroliga saker med.