Jag är inte samma person på utsidan som jag känner mig som på insidan. Hur ska andra kunna se mig som den lillasyster jag alltid kommer att känna mig som. När jag åker hem så är det till en halv familj, som aldrig kan bli hel igen. När familjen splittras av skilsmässor eller svår händelser kan man behöva åka lång och göra minutiösa planeringar för att kunna träffa alla.
Dit Robban är kan jag aldrig åka. Ändå är han hos mig, jag har lekt med honom, bråkat med honom, älskat och hatat honom. Jag har varit ett syskon.
Jag har nästan glömt hur det känns att ta hans namn i min mun, därför att det inte är en del av min vardag. Jag säger ofta att det är okej, att jag inte blir ledsen av att prata om honom, och det blir jag inte heller, i alla fall inte varje gång. Det som verkligen gör ont, kommer till mig oväntat och kan ibland framstå som obegripliga.En kille som påminner om honom på ica, en påminelse om vintern 2009, någon som pratar om sitt syskon, ett par skor, en doft.
Varsomhelst, närsomhelst och hursomhelst så kan den där ensamheten slå sina klor i mig, och hur mycket gemenskap som än försöker mig på att delta i så finns det en del av mig dit värmen aldrig riktigt når. ingen kan någonsin ersätta min storebror, och den biten av mitt jag som han besitter består till en del av en enorm saknad och ensamhet som kan krypa fram hur soligt det än är.