Nu Ligger jag och min älskade Yohanna i varsin säng
och bara myser. Hon är ledig och jag börjar 18, så vi
bara njuter. Hon kollar på Sex and the city och jag sitter
med datorn. Det är dessa stunder som man får till ibland
som gör att man orkar med att jobba så mycket:)
Ibland är det så skönt att bara "va". Speciellt när man
kvällen innan jobbade 12 h nonstop. Somnade som en
stock inatt kan jag säga.
Annars då?
Vart några tunga dagar nu faktiskt. Inte haft eller rättare
sagt hunnit med att ha dom sen jag kom upp hit för man är så
uppe i varv hela tiden så man hinner inte tänker så mycket
på det jobbiga, men det är när lugnet lägger sig och tystnaden
kommer som allt tränger på och som då gör så jag faller i tusen
bitar och som får hela min kropp att skaka av panik.
Det räcker med så lite Robban för att jag ska spricka när jag
verkligen känner mig svag och liten. Och det har jag gjort ett tag nu,
kan det vara för att man har lite hemlängtar som då gör saknaden till
dig så stak och påtaglig?
I förrgår räckte det med att jag satt och bläddrade igenom lite bilder
på mobilen och gick då in på albument som på något konstigt sätt kom
in på min mobil och som fått ligga kvar där. Du hade tagit kort på dig själv
när du ligger i sängen, du leer och dina ögon leer minst lika mycket,
man kunde se livglädjen i dina ögon...
För några sekunder blev du så levande och den där tanken jag alltid pratar om,
den där ofattbara overkliga känslan sög tag i mig igen.
Jag började känna hur den starka obeskrivliga känslan började fylla min kropp
och jag började ana vad som skulle hända om några minuter, jag skulle spricka
och denna gång skulle jag inte kunna hålla tillbaka.
Jag gick in på mitt rum och la täcket över huvudet, satte på "catch the moon",
en av dina favoritlåtar sen sprack jag. Och denna gång starkare än på länge.
Det är så skrämmande att spricka, för man vet inte riktigt vad som väntar men
det är en sådan fuktansvärd befriande känsla, en lättnad, en tung tyngd som lättar
från bröstet.
När dagar komma då jag saknar dig så mycket så det gör ont att andas,
så kommer så mycket mer saker upp. Och det ordet som alltid kommer upp
och ligger kvar på näthinnan är, Framtiden.
För 2 år sedan hade jag mer eller mindre planerat min framtid, eller jag hade
iaf en visioin om hur den skulle se ut, jag hade drömmar. Och du fanns med i dom.
Nu ser min framtid och drömmar lite annorlunda ut, jag blev tvungen att ända dom,
ofrivilligt.
Du finns fortfrande i mina drömmar, där finns du alltid, och du finns fortfarande i
min framtid men nu på ett annat sätt. Nu på ett sätt som jag varje dag försöker hantera
tanken av. Jag kommer få uppleva min framtid utan dig synligt, men med dig på ett sätt
som bara vi som varit med om den starka närheten kan förstå.
Jag kämpar på Robban, du behöver inte vara orolig, men ibland är det tufft..
(sista Julen)
