Jag är inte samma person på utsidan som jag känner mig som på insidan.
Hur ska andra kunna se mig som den lillasyster jag alltid kommer att känna mig som.
När jag åker hem så är det till en halv familj, som aldrig kan bli hel igen.
När familjen splittras av skilsmässor eller svår händelser kan man behöva åka lång och göra minutiösa planeringar för att kunna träffa alla.
Dit Robban är kan jag aldrig åka. Ändå är han hos mig, jag har lekt med honom, bråkat med honom, älskat och hatat honom. Jag har varit ett syskon.
Jag säger ofta att det är okej, att jag inte blir ledsen av att prata om honom, och det blir jag inte heller, i alla fall inte varje gång. Det som verkligen gör ont, kommer till mig oväntat och kan ibland framstå som obegripliga.En kille som påminner om honom på ica, en påminelse om 2009, någon som pratar om sitt syskon, ett par skor, en doft.
Jag är fortfarande ett syskon, jag är fortfarande en lillsyster, din lillasyster och du är föralltid
min storebror. Bara det att jag får vara lillasyster här på jorden och du storebror uppe i himlen.
Det är så svårt att med ord försöka förklara för människor hur det känns att förlora sitt ända sykon,
egentligen finns det inga ord som är tillräckliga för att förklara den känslan.
Men NU har jag kommit på en sak jag kan säga nästa gång någon frågar..
" det känns som om jag är en fjäril med en vinge, halv"