Heej Brorsan !
I helgen så har jag varit i Göteborg med föreningen VSFB och gått en utbildning för att bli stödperson. NU har det gått 4,5 år sedan du min vackra ängel fick vingar. Mitt sorgearbete kommer jobba varje dag genom hela mitt liv. Men nu så känner jag mig ändå så pass stark att jag kan hjälpa någon annan som är i början av sin sorgeprocess, i början av helvetet, i början av insikten att man har förlorat någon man älskar.
Jag fick verkligen motivation till att göra något bra av det jag varit med om, din bortgång, mitt sätt att försöka hitta lösningar till att fortsätta leva. Att klara av dagarna när allt känns som mörkast.
Nu har vi varit med i föreningen "Vi som förlorat barn" i 4 år, och gud vad det har gett mig mycket. De människor jag har lärt känna och fått känna som tillhörighet med. Men under alla dessa år så har jag saknat en syskongrupp. Så nu efter dessa utbildningsdagar så har jag tagit till mig ansvaret att skapa en syskongrupp i Östergötland. Det kommer innebära mycket ansvar, men ändå så kommer mitt hjärta bli så varmt av att få ihop syskon att kunna träffa och stötta varandra. Jag känner mig jätte beredd!
Under dagarna i Göteborg kände jag mig stark, stark som en superhjälte. Jag la undan mina känslor då jag träffade familjer som var mitt uppe i sin sorg, som allt precis inträffat för.
Under dagarna i Göteborg kände jag mig stark, stark som en superhjälte. Jag la undan mina känslor då jag träffade familjer som var mitt uppe i sin sorg, som allt precis inträffat för.
När jag vaknade imorse hemma, så kom den starka saknaden efter dig som en käftsmäll..
Jag är ingen superhjälte, jag är fortfarande en sörjande lillasyster som saknar sin storebror.
Jag är ingen superhjälte, jag är fortfarande en sörjande lillasyster som saknar sin storebror.