Lillasystern som är kvar på jorden

Jag har hittat en liten sån där mörk grop igen Robban.
En grop som är fylld av saknad och sorg. En grop som är jobbig
att falla ner i, men ändå tar bort en del  tygnd som under tiden
byggs på. Dom där groparna kommer vi alltid falla ner i och
det har vi gjort hela tiden sen du fick vingar. Det som ändrats
med tiden är det att dom där groparna har längre och längre
mellanrum mellan sig.

Den första tiden fann jag/vi sånna gropar varje dag, men desto fler
dagar/månader som gick så blev mellanrummen av skratt och lycka
mellan groparna längre och groparna dök upp mer sällan.
Men dom kommer alltid finnas där, och konstigt skulle det vara om
dom inte gjorde. För saknaden och sorgen och all kärlek till dig kommer
ju alltid finnas där, även när mitt hjärta slutar slå.
För dagen när mitt hjärta slutar slå, så kommer jag ju upp till dig,
och jag hoppas att jag finner dig sittandes på en brygga någonstans
vid en sjö med ett metspö i handen, eller rättare sagt, jag vet att jag
kommer göra det, för det var ju där du trivdes som bäst.

Det kanske låter konstigt men jag vet inte hur många gånger jag funderat
omkring den dagen vi kommer vara i varandras armar igen, dagen då vi
är tillsammans igen. Dagen då jag äntligen kan få känna mig som ett helt syskon igen,
dagen då jag kommer få vara och känna mig som den syster jag är född till att vara.

Åh Robban, det kommer finnas så mycket som vi kommer ha att prata om. Och det skönaste av
allt är att vi kommer ha all tid i världen att göra det också. För jag tror att på den platsen befinner dig,
finns ingen tid. Det finns inga bestämda årstider, utan man får befinna sig och vara där man vill vara.

I onsdags, 28 mars valde jag jag att för första gången lyssna och se en video på dig.
Jag har ju som du vet inte klarat av att göra det innan. För jag vet inte hur jag skulle reagera
på att se dina så välbekanta rörelser, ansiksuttryck, höra din röst.
Och vet du vad som hände när jag såg videon?
jag grät och skrattade samtidigt. Jag har nog aldrig känt den känslan innan. Jag kände
två starka känslor samtidigt, vilket kroppen egentligen inte har förmågan av att känna.
Man kan bara känna en känsla i taget, för känslor är så starka. Men jag kändet TVÅ Robban.
Jag kände en sådan himla saknad, jag ville bara ta ut dig från videon, och återigen
kom den där starka overkliga känslan som både mitt sinne och min kropp inte kunde förstå,
jag varken ville eller kunde förstå, för du fanns ju där mitt framför mina ögon nu och rörde dig,
du var en levande person.

och vet du vad det starkaste var?
att höra din röst igen. Jag har ju inte hört de i 2 år, bara i mitt huvud, och det sjukaste var att när
jag hörde den igen så var det som jag aldrig slutat höra den. den lät precis som din röst i mitt huvud.
Det var en sådan glädje att höra den men samtidigt visste jag inte vart jag skulle ta vägen, för det gjorde så
ont. Smärtan jag känner dagar då jag saknar dig går inte riktigt jämnföra med någon smärta eller
förklara i ord. Det är en smärta som inte egentligen existerar, för den är för stark för en människa, en syster
att klara av.
Men jag har ju märkt under dessa 2 år, att min kropp klarar av mer smärta än vad jag trodde.
Det är så många gånger jag nu blivit så chockad över vad vi människor klara av, vad vi klarar av att 
gå igenom utan att falla sönder.

Jag trodde vell aldrig i min vildaste värld för 4 år sedan att jag mentalt och fysiskt skulle klara av
att gå på mitt ända syskons begravning? jag trodde aldrig att jag skulle klara av att gå upp till en kyrkogård
och fira hans födelsedag, jag trodde aldrig att jag skulle kunna gå upp till din hans  plats och prata om killproblem och om meningen med livet utan att falla sönder då jag såg hans namn på stenen. Jag trodde aldrig jag skulle klara av att fira mina födelsedagar som ett ensamt syskon, jag trodde aldrig jag skulle klara av att leva helt enkelt utan Robban. Och det går fortfarande dagar som jag inte tror att jag ska överleva dagen, för allt jag gör för ont. Men jag överlever och jag lever. Vissa dagar älskar jag livet och livet älskar mig och vissa dagar hatar jag livet och livet hatar mig för att jag inte njuter av min tillgång till livet varje minut.

Jag tänkte avsluta med en liten bra dikt eller ordspråk kanske från en bok jag läst som heter,
" Du finns i mina andetag" som är skiven av en mamma som heter Eva hellsten som förlorade
sin 19 åriga son i en lavinolycka. Till den boken har jag gråtit och skrattat. Ibland är det så skönt att läsa
tankar och väderingar som kunde kommit från min egna mun. Läsa från en människa som förstår, känner och går igenom exakt samma sak som mig.


Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.