Lillasystern som är kvar på jorden

Jag är en vilsen själv... jag har varit en vilsen själ i snart 3 år. När du försvann, försvann så mycket av mig själv bort. Jag fick börja ställa mig en fråga jag aldrig gjort innan, Vem är jag? Vem är jag när inte du längre finns?

Är jag fortfarande samma person eller har jag blivit någon annan. Jag kan svara nu, att jag är samma person men ändå inte. Jag heter fortfarande Jennifer Kampner men jag är en helt annan person inuti..

Jag har svårt Robban, jag har svårt att lita på folk, svårt att släppa människor in på livet. Jag vill ju inte göra det för att sedan kanske en dag personen bara försvinner ur mitt liv på ett eller annat sätt.
Denna gång har jag verkligen försökt. Jag har försökt att riva alla starka och hårda murar jag byggt upp, jag har försökt släppa på mitt hjärta och verkligen ge av mig själv, ge kärlek....
Men jag vet inte....kanske är det inte bra nog?
Kanske finns det fortfarande spärrar kvar och kanske ger inte jag så mycket som jag tror jag gör.

Kanske ger jag inte allt?

Det är sånnahär stunder jag önskar jag hade dig här och vi kunde prata. Att jag kunde få goda råd från dig. För nu kan jag fråga och fråga, och fantisera om vad du skulle ha svarat. Jag får gå ner och tänka djuup djuup..

Det är inte alltid lätt i livet du brorsan, men det vet jag ju sen länge..

men när ska allt vända? du vet när ska allt bara flyyta på utan några hinder eller osäkerheten om sig själv och sin egen förmåga.
När ska jag kunna känna helt hundra och våga lita på att någon människa där ute faktiskt tänker stanna för evigt hos mig och älska mig för den jag är, fullt ut...
Ibland känns det som om du sitter på alla mina svar och att jag på något sätt måste lista ut dom...


Va skönt detta var Robban... att få skriva av mig igen.. få låta fingrarna flyta över tangentbordet, och hjärtat tala direkt, rakt ut..