Lillasystern som är kvar på jorden

Jag är så tacksam över att jag har denna blogg. Att kunna släppa allt och skriva av mig här de dagar då livet känns gråare är en frihet. Ett tag nu har jag inte haft  behov av att skriva av mig i här. Därför jag inte varit så aktiv ett bra tag. Känner att när jag väl skriver så vill jag förmedla något bra och värt för er läsare att läsa. Jag vill inte bara skriva för att skriva. Hur roligt är det för er att höra när jag berättar om hur en vanlig dag ser ut för mig?
Inte alls kul...

 

När jag skriver och lägger ner min själ i ett inlägg så vill jag att ni som läser min blogg kan få ut något av det jag skrivit. Kanske få er en funderare av vad livet är värt att leva eller raka motatsen, att livet inte alltid är en dans på rosor.

Hur kan en enda människa sätta sånna starka spår i en?

Jag vet inte vad du gjort eller gör med mig, men hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag inte känner något, så klar som fasen gör jag det. Våran resa har varit som en bergodalbana... ett helt år har gått..

När jag tänker tillbaka på hur det var i början så var allt så lätt.. vi båda levde i nuet och tänkte inte så mycket på

vart allt ledde..

med tiden så växtes känslor fram som jag från början inte hade planerat.. du och jag var så olika men ändå så lika..

kanske var det de som drog mig till dig?

Månader kan gå, sen kan en mening, ett sms, ett kort samtal förändra allt och jag är på ruta ett igen..

rutan där jag tror att det är dig som det är meningen att jag ska vara med..

Hjärtat säger en sak och huvudet ett annat..

 

Men nu har hjärtat och huvudet äntligen börjat förstå varandra och det känns som om jag är påväg ifrån dig.

Jag kan höra ditt namn utan att det känns lika mycket, jag kan se och träffa dig utan att jag känner den starka känslan, dragningskraften till dig..

mitt inre har äntligen insett..

innerst inne hur underbar du än är, så är du inte bra för mig..

du kommer aldrig träffa någon innan du blir sams med dig själv, innan du vågat släppa spärren och falla..

för alla är vi männskliga, och det är inte mänskligt att hålla masken för länge.. sorgen är för stark för en vägg att klara av..

 

låt dig själv falla hjärtat...