så slog det mig. Bara sådär från en klarblå himmel.
Det är 2,5 år sedan du fick vingar och jag kunde/kan inte
fatta det. Jag sa det till mamma och vi bara satt där tysta
i några minuter och vi båda minndes dig på våra egna sätt
och för oss båda kom olika bilder och minnen upp.
Jag brast efter ett tag då mamma och jag pratade om
hur mycket jag vuxit under 2 år, hur mycket jag hunnit med.
Jag brast när jag tänkte på hur gärna jag skulle vilja att du skulle
vart är och upplevt allt med mig. Hur mycket jag vill att du ska vara här nu
och uppleva varje dag och varje kväll när solen går ner.
Allt känndes för några minuter förjävligt. Den där känslan duvet som
jag brukar prata om, den känslan som får hela min kropp att stanna.
Den känslan som får gråten i halsen att kännas så otroligt stark.
