Kan det vara så att det är du som smyger dig på
nu när du känner att jag har en jobbig stund.
Är det du som på ditt sätt vill visa att du är här
nu och står bredvid mig, medans jag läser gamla
inlägg som jag skrivit om dig, medans några
salta tårar möter mina läppar.
Har en uppgift till imorgon då jag ska till Lena.
Uppgifter är att kopiera och ta ut gamla inlägg
jag skrivit om det, speciellt det inlägget jag skrev
efter begravningen men även det allra första inlägget jag
skrev då jag berätta för välden att du fått vingar.
Min uppgift är att läsa upp dessa inlägg högt för Lena,'
att få höra orden jag skrivit med sådan ärlighet och smärta.
Annars så läser jag ju bara dom tyst i huvudet, men att nu faktiskt
få höra orden..det kommer bli jobbigt och jag vet ärlig talat inte hur
jag kommer reagera. Jag har ju börjat lära mig nu att jag inte kan hålla
kvar masken och den starka hårda fasen när kommer till Lena, när jag
sätter mig i fåtöljer i rummet mellan dessa väggar.
Jag hade tänkt att bara snabbt kopiera och skriva ut dessa inlägg, men jag
blev kvar.. jag blev kvar och jag kunde inte sluta läsa gamla inlägg, jag grät
och jag kände.
Att det kan vara en sådan skön känsla och en sådan terapi att faktiskt för
mig läsa mina egna ord och få känna på dom lite, få känna hur smärtans
ord rullar på mina läppar.
När jag läser gamla inlägg Robban så ser jag hur långt jag har kommit i
min sorg men ändå hur kort jag har kommit och hur mycket jag har kvar.
Hur mycket jag faktiskt är kvar i den fasen som jag var i för 1,5 år sedan.
Och detta pogrund av att jag stängde av en period för skolan..
Lägger in en dikt jag hittade i ett gammal inlägg.
Skrikande hjärta
Hur kan man bota ett skrikande hjärta?
ett hjärta som bara skriker av smärta
Och hur kan man laga en trasig själ?
nu när inte du är här`
Ingenting är som det ska,
det känner ja..
Orken är som bortblåst,
ett steg i taget sen är man helt låst.
Hur ska man finna livslust?
när livet bara känns som ett ända stort "pust"
Att lee är ibland svårt,
för livet känns så förbannande hårt.
Att skratten är längre bort,
är för att din tid blev så kort.
Varför du och inte jag?
en fråga som är bokens sista blad.
Viljan att åter få se dig,
såren som fortfarande svider.
Ibland känns allt bara tomt,
och varje andetag gör så fruktansvärt ont.
Tanken att det alltid skulle va du och jag,
upprepas inom mig och det känns som att aldrig ska bli dag.
Jag kommer leva, varje dag för dig,
för jag vet att du älskar mig.
Av. lillsyrran 2010-02-12