Lillasystern som är kvar på jorden

Ännu en årsdag idag Robban. Idag möter vi den andra,
och denna gång känns inte lättare än förra året då det var
den första.

Ännu så står det den 28 dec på mobilen. Det datumet man
önskar inte borde finnas, det datumet man helst av allt skulle
vilja slippa se och gå igenom. Men det måste gå även denna gång.
Tufft är det och det kommer inte bli lättare. Det kommer alltid vara
den jobbigaste dagen på året. Den dagen allt speglas tillbaka till den 28 dec
2009. Den morgonen kl 05.00 som två poliser och en präst knackade på våran
dörr och berättade vad som hänt, att du hade avlidit. Det ögonblicket hela min
värld rasade, det ögonblicket jag insåg att mitt liv skulle förändrats helt och hållet
och mina/våra framtidsplaner skulle ändrats.
Det ögonblicket jag insåg att jag skulle bli en ensam lillasyster på jordenlivet och
ha en änglabror i himlen. Det ögonblicket jag insåg att jag skulle få lära mig att vara
ensam. Det ögonblicket jag insåg att jag skulle få lära mig säga att jag har ett syskon,
jag har en bror men han bor i himlen.

Det ögonblicket jag insåg att allt skulle förändrats.


Du var det sista jag tänkte på inatt när jag somna Robban. Jag låg vaken till
01.00, jag ville ägna en tyst minut till dig, jag ville minnas.

Inatt fanns du i mina drömmar hela tiden, du och mormor var tillsammans.
Du kom inatt för du visste att natten för mig skulle vara en kamp, likaså
morgonen. För du var det sista jag såg framför mig när jag vaknade.
Du var den första jag tänkte på när jag öppnade ögonen.

På något sätt så tänkte jag även på mig själv, mamma och pappa.
Det var som om jag såg oss utifrån, med några andra ögon, som en
tredje person. Jag grät för jag kände så väl mina, mammas pappas känslor.
Allas känslor som fanns den dagen för 2 år sedan, kom tillbaka i min kropp.
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det.

2 år Robban men jag kan fortfarande inte fatta det, jag vill inte fatta det,
det gör för ont att tänka på det, att tänka på den riktiga sanningen, verkligheten.
När de gör som ondast, då det är outhärdligt, då det känns som alla funktioner i
min kropp ska sluta funka, så blir jag så rädd så jag försöker alltid stänga av..
ibland är det  skönt att låta allt komma, att bara släppa den där spärren, men
ibland är det streget så skrämmande.

Det kommer dagar när jag känner att livet faktiskt är väldigt underbart,
att jag njuter till max, att jag inte känner mig ensam och att  jag faktiskt
kommer klara av att leva detta "nya" liv. Men sen kommer dom dagarna som
jag frågar mig själv hur jag klarat att leva fram till dagen som är. Dagarna
jag verkligen känner mig ensam, halv, inget syskon. Dagarna allt känns grått
och meningslöst, dagarna jag vill strunta i allt vad har med kärlek, vänner osv
att göra. Dagarna jag inte jag förstå hur jag lagt ner energi på sådana saker.

Mamma köper en ros från mig till dig idag Robban. Och hon lovade att skriva det jag alltid
skriver på korten. " du är aldrig ensam, för jag är vinden under dina vingar" Syrran älskar dig.


Syrran älskar dig Robban. Jag kommer föralltid vara din lillasyster och du min storebror.<3