Lillasystern som är kvar på jorden

Godmorgon älskade bror.
Av en slump gick jag in på aftonbladet idag
Robban och fick se att Laleh gjort en ny låt.
Den hette " Some die young". Kände att jag absolut
var tvungen att lyssna på den eftersom både du och
jag tycker om Laleh. Hon brukar göra väldigt bra låtar.

Nu har dagarna gått i ett, ett tag så har inte hunnit möta min
värsta tanke på ett tag, du vet den där jobbiga jävliga sanningen
som jag tvingas leva med varje dag, ibland utan att jag tänker på den
och ibland att den bankar i mitt bakhuve hela tiden.

När jag hörde låten kom sanningen som ett hårt slag i magen. Jag blev
påmind igen, påmind av att helvetet finns, påmind av att jag förlorade
dig för 2 år sedan,¨påmind av saningen som fortfarande vissa dagar gör mig
så chockad, sanningen som jag vissa dagar verkligen inte kan förstå hur mycket
jag än försöker säga till mig själv att du inte finns.
Den där så starka overkliga känslan som fyller hela min kropp och som får min
kropp att nästan slitas i stycken. Den starka känslan som inte går att uttrycka i ord,
den starka känslan som är så stark så den knappt finns plats att exisistera.

Precis den känslan fyllde nyss min kropp när denna låt spelades på mina
högtalare. Idag är en sådan dag som jag bara inte kan förstå att det är sant.
Jag vet inte hur jag ska förklara den, för det går bara inte, det är som jag allltid
säger en känsla som jag aldrig kommer kunna förklara. Det är så mycket känslor
inblandade, rädsla, ensamhet, ilska, kärlek och massa saknad!
Orättvisa framför allt. Varför jag?

När jag växte upp så fanns denna tanke aldrig i mitt huvud. Att jag, jag Jennifer Kampner
skulle förlora en familjemedlem. Sådant hände ju bara i tidningarna och i filmer?
Hur kunde då denna marddröm en dag bli min verklighet och min vardag?
Hur kunde då denna dag förändra mitt sätt att leva.

Hur kunde denna dag få mig att bli tvungen
att lära mig nya saker som jag inte velat lära mig?
Som att bli proffs på att veta vilka blommor som håller sig bäst på kyrkogården,
som att veta ljuslängden på alla olika begravningsljus,
som att få mig att känna mig hemma på en kyrkogård,
som att få lära mig skriva ditt namn på alla födelsedagskort,
som att få lära mig möta frågan som förut inte var någon speciell fråga,
" har du några syskon" ?
som att då få förklara att jag har ett syskon men han lever i himlen.

Alla dessa saker som en människa inte ska behöva få lära sig. Man ska vilja
lära sig nya saker. Att lära sig nya saker är roligt och spännande.
Men dessa saker har jag inte fått välja mig att få lära mig, jag har blivit tvungen..

Pågrund av de fega jävlarna Robban som bara tänkte på sig själva,
som inte hade några människa känslor medfödda i sina kroppar.
Som var FEGA!
Men tro mig Robban, även om vi inte fick dit dom, även om dom
inte fälldes för Vållande till annans död, så kommer dom alltid få
leva med ett straff. Ett livslångt straff som inte har någon titel,
utan den kommer alltid finnas i deras kroppar, i deras bakhuvud.
Dom kommer få leva med att dom sturnta i att rädda ett liv,
en väns liv och den tanken skulle jag nog aldrig kuna leva med.

Jag kommer alltid stå upp för dig!
Jag kommer aldrig kunna svika dig och sänka mig så
långt som att förlåta dom som struntade att rädda ditt liv.
Även om du inte är här nere hos oss nu så vet jag att du ser
vilka som fortfarande står upp för dig och vilka som stuntat i det!
Vilka som är dina RIKTIGA vänner.

Syrran älskar dig!