till Coldplays låt: Yellow, vilket alltid får mig att
tänka på dig Brorsan, när jag hör den får jag en
lustig känsla i hela kroppen, det känns som om
du sjunger den och på något sätt så kommer Cim
upp i mina tankar med, denna låt får mig att tänka
på eran starka vänskap som var så starkt som ett
syskonband..
Låten får alla mina hårstrån på kroppen att resa sig,
mitt hjärta att slå några extra hjärtslag i minuten
och syret i rummet att verka minska..
1,5 år har gått Robban och jag kommer såväl ihåg
hur mitt skrivande om dig på bloggen började, om
hur första inlägget om din bortgång kändes att skriva,
hur overkligt det kändes och hur tårarna bara rann nerför
min kind när jag såg hur jag faktiskt hade fått ut alla mina
känslor genom ord, det var som om jag var min egna
psykolog, sen efter första inlägget förstod jag att detta
skulle bli mitt sätt att läka, genom att skriva...
och det har det verkligen gjort, om jag ska vara ärlig vet
jag inte riktigt hur jag skulle klarat mig om jag inte hade
haft min blogg att skriva av mig allt på, alla funderaingar
och alla känslor..
jag kan fortfarande vissa dagar när jag mår dåligt gå tillbaka
till gamla inlägg och trösta mig själv genom det jag skrivit,
jag kan fortfarande när jag läser gamla inlägg känna hur jag
kände exakt den stunden jag skrev dom orden..
för varje inlägg jag gjort om dig har varit så äkta, jag har bara
låtit fingrana sväva över tangenbordet, utan att egentligen tänka
på om det låter bra, jag har bara skrivit det jag exakt DÅ kände..
Jag saknar dig så otroligt mycket robban, jag kan fortfarande inte
förstå det när jag verkligen tänker på det så jag försöker alltid
undvika tanken, för jag är så rädd för hur jag själv skulle reagera,
vad jag faktiskt skulle kunna göra i just den stunden, skulle jag
kunna göra något dumt? skulle jag kunna göra illa mig själv?
ska jag vara ärlig vet jag inte..
det är som jag alltid sagt så lätt att låtsas som om allting är bra,
och det enklaste spelet är att spela för mamma och pappa..
för det är dom man inte vill ska veta att det finns dagar då man bara
vill kasta sig utanför tåget och hoppas på att man kommer till samma
plats som du är på..
Du skulle bara veta hur många gånger jag blundat och drömt
om att jag skulle få springa mot diig och bara kraaama dig och
berätta för dig hur mkt du betyder och altid betytt för mig..
Hur många gånger jag tänkt på hur mycket enklare livet skulle vara
om man bara somnade och inte vaknade mer, hur mycket mindre
smärtfritt det skulle vara..
men du behöver inte vara orolig robban, jag tänker inte göra det,
som jag lovat dig, jag ska leva varje dag och jag gör det för dig<3

Prova med meditation, kanske du får möta Robban där. Gör det under ledning.Jag mötte Jonathan på så sätt och det kändes bra fast också ledsamt! Men ändå ett möte och allt var bra!